av
M K Bhadrakumar från 15 sept 2012
Vid en tid då en ‘reset’ mellan Förenta Staterna och Rysslands ligger i limbo, kom det inte precis som någon överraskning, att president Vladimir Putin gjorde ett av sina viktigaste uttalanden under sin fyra månaders presidentperiod och drog uppmärksamheten till gemensamma intressen mellan de bägge stora världsmakterna, i synnerhet Ryssland och Väst om en av de hetaste frågorna i dagens världspolitik
- MellanÖstern . Putins uttalande på torsdagen kom i samband med hans reaktion på terroristattacken mot Usas konsulat i Benghazi, Libyen, och dödandet av den amerikanska ambassadören. Utan tvekan var det ett balanserat uttalande - om än framlagt som ex tempore, anmärkningar till media – för att framföra en dramatisk uppmaning till Ryssland och Väst att tillsammans få den Arabiska Våren i rätt riktning.
Kremls uttalande utgjorde, bortsett från hårda kinesiska kommentarer, till sin natur att mer kritiskt peka finger och ”Vad var det jag sa” vardagligheter. Var säker på att Moskva ser en möjlighet till öppning för att överbrygga det avbrott, som öppnat sig i respektive Rysslands och Västs positioner i dylika svåra frågor som Syrien och Afghanistan - och Iran.
Putin talade en viss tid. Han ”fördömde” den libyska attacken i exeptionellt starka ordalag, kallade den ett ”fruktansvärt brott” som ligger ”utanför en modern civilisation”. Den våldsamma anklagelsen gjorde klart att Moskva inte strävar efter att dra fördel av Usas predikament i Libyen, men har djupa skillnader i synen ¨på Natos intervention i det landet.”
Intressant nog har Putin helt ignorerat denna grundläggande realitet, att det bara var västliga interventioner som lett till Libyens radikala islamistgrupper, något som nu kommit att slå tillbaka mot Västs Usa-intressen. Uppenbart beräknade Moskva vid detta tragiska ögonblick det inte vara opportunt att yttra eller komma med med några hårfina hullingar.
‘Vi är alla amerikaner’
Putin fortsatte sedan sitt tal om de ”många åsiktsskillnader” Moskva haft med Washington under senare år, vad gäller ”vägar till att lösa problem i oroliga länder.” Han sa också att Ryssland delar denna demokratiska princip om frihet med Usa och kunde hålla med Usa, att det finns ett demokratiskt underskott inom ”otaliga politiska regimer”.
Men skillnaden ligger i det respektive ryska och amerikanska närmandet till skapande av en bättre värld. Moskva tror dessa problem behöver lösas med fredliga överläggningar, så att de auktoritära regimerna ska kunna utvecklas i en positiv riktning, en som säkrar social harmoni då det gäller trosuppfattning, religion och etnicitet. Det medges att detta kan bli en ”svår och plågsam process, som kräver tålamod och professionalism”, men där finns inga verkliga alternativ.
Det närmaste Putin indirekt kommit att snudda vid, var den syriska krisen, när han sa att Moskva inte med våld kunde stödja regimens alternativa kurs och yttre intervention. Om beväpnade grupper, sk ”frihetskämpar”, får stöd utifrån, kan det komma att resultera i ett ‘absolut dödläge’ och ‘regionen sjunker ner i kaos, vilket egentligen är det som händer’.
Putin hade också ett indirekt budskap till Egypten. Utan att nämna president Mohammed Morsi vid namn underströk Putin att ledare som Morsi, som lett de efterföljande regimerna, bar på ett”personligt ansvar för det som hänt”. Putin verkade upprepa känslan av oro i Washington, vilket gjort att det tagit Morsi över 24 timmar för att komma med sin första reaktion – och dessutom via Facebook – om mobbens attacker mot den amerikanska ambassaden i Kairo.
I historiska termer har Putin ännu en gång ställt upp och låtit sig betraktas som vän – och potentiell allierad – till Usa vid en tid av oro och emotionellt trauma i Washington. Tidigare tillfällen av detta slag var för 11 år sedan i efterdyningarna till 9/11 attackerna mot New York och Washington.
Detta sätter än en gång sökarljuset på Putins politiska agenda, att integrera Ryssland med Väst, men som en jämbördig part med ömsesidig respekt och erkännande av varandras legitima intressen i egenskap av stormakter – och efterföljande amerikanska administrations misstag att erkänna de ryska ledarnas rådande politik.
Faktum är, att Putins uppsummering av torsdagens uttalande var en känsla av total solidaritet med president Barack Obama: ‘Jag har verkligen väntat mig att denna tragedi – för jag vill betona att det verkligen är en tragedi, en stress som skapar oro hos oss alla, då vi och våra västliga partner, inklusive Usa, tillsammans bekämpar terrorism – Jag väntar mig verkligen att denna tragedi kommer motivera oss alla till att intensifiera vår gemensamma – och jag vill betona ordet gemensamma – kamp mot terrorismen och terroristiska hot.’
Helt klart gick Moskva ut med en viktig signal till Väst, och i synnerhet då till Obama. Det man kan notera är, att Putin verkligen dragit fördel av attacken mot Obama, av dennes republikanska opponent Mitt Romney över Benghazi-krisen och incidenten, och då avstod från varje slag av direkt kritik mot amerikansk politik i Mellanöstern.
övers Ingrid Ternert